God søndag og velkommen til nye smakebiter!
I dag har det vært nydelig vær, så jeg har sittet endel i hagen, og ordnet litt i blomsterbedet. Jeg fikk noen nye avleggere av mor som jeg har plantet innimellom det andre jeg har. Jeg er veldig glad i blomster og planter, det er en fin hobby og drive med om våren og sommeren. Om høsten og vinteren liker jeg best å være inne og lese. I dag har det ikke blitt noe lesing, men en kan jo ha sånne dager innimellom og.
Jeg leser enda på The Humans av Matt Haig. Jeg liker den, men likevel står jeg litt fast nå i midten. Jeg har fått hjem alle Sherlock Holmes bøkene fra biblioteket, så kanskje jeg skal begynne på dem. Ellers så har jeg veldig lyst til å lese en annen bok jeg har lånt på biblioteket, nemlig Astarte av Karin Boye. Jeg leste Kallocain av henne for ikke så lenge siden og likte den veldig godt. Og så så jeg et bilde på Instagram av den og Astarte, en bok jeg ikke hadde hørt om før. Nå vil jeg lese den og.
Smakebiten er fra det andre kapitlet, som heter «Ylle» (Mitt eksemplar er på svensk og fra 1931 – bildet er fra en nyere utgivelse):
När vi hör talas om avstånden mellan solsystemen, svindlar vi inte. Sifforna är för stora att kunna fattas av tanken, och när vi säger: «Tänk då!», hycklar vi en förvåning, som vi inte känner. Så är det också med de väldiga havsdjupen. Vi vet, att under en stormpiskad yta ligger en avgrund av vindlös skymning, och vi stirrar ner i de vattenlager, där ljuset småningom förlorar sig, som om vi såge in i en sovandes drömmar.
