Tags

,

Knopper

Ja visst gör det ont när knoppar brister
Varfor skulle annars våren tveka?
Värfor skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var jo knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär og spränger?
Ja visst gör det ondt när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd og delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och ingen hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

~ av Karin Boye